med tanke på de jävla tänder go'a staten har råd att förse en med. Man är ju "kränkt", eller "klassmärkt", p g a dessa.
Det är välfärd i landet, för att nån betalar skatt och det är klart man skulle ta sig samman och göra detsamma. Men i stället "valde" man att låta bli att bli en sjuksyrra och en lärare, bara i de "värsta" stunderna "förstår" man, att man aldrig "hade nåt val", egentligen.
Man är väl inte tillräcklgt uthärdande. Det är "bristen på kärlek", som gör det - att de flesta ersätter sådan med pengar, har väl inte riktigt "gått hem".
Då nu de flesta" går till något vansinnesjobb åtta timmar dagligen, tio kanske, med restider, är det klart man är en "smitare", i deras ögon, om man inte gör detsamma.
Men man smet inte, man återbördades till fållan med hjälp av stränga manliga tillsägelser.
Man levde för barnen, men det gjorde sannerligen inte ens man. Inte ville han väl ha beundran för han sorterade ut "fakta" ur stora kunskapsmängder och gjorde stolpar av dem på en av dessa läbbiga stenciler som doftade T-sprit. Eller jo, men han ville mest av allt fantisera och spekulera med kollegor, vilket inte intresserade mig ett dugg , i dåtida situation.
Om en av de arbetande använde vänsterhanden, gjorde andra det med sitt hjärteblod. Om den ene var en figur, var den andre kött och blod. Det vill säga, OM det inte kom till att upptäcka beundran från söta tonårstjejer. Då plötsligt vaknar liksom livsandarna till, i filurerna och de kan rentav verka mänskliga. Nämen, om en sån söt kan bry sig om mig, då kan jag ju få nåt bättre än min invanda "gamla" 28-åring, därhemma.
Om hon, den gamla 28-åringen sen sticker, och drar 30 mil bort, för hon inte får den respons hon vill från klassen, men då är ju allt fritt fram. Men frågan om det går att vara lika mänsklig mot alla samtidigt och vart man har sin främsta förpliktelse "med det mänskliga", har alltsedan dess
varit mitt tankespöke.
Inget tjafs med kolleger och inte för mycket pedagogisk eller social samstämmighet, har jag nog faktiskt aktivt eftersträvat: Grupparbete samarbete, låg inte för mig, jag ville vara "unik".
Dessutom, fantasilös, som jag tydligen är, har jag inte ens tänkt på elever som kärleksobjekt. Jag är inte horig nog för det, skulle nog inte kunna se ut som en, även om jag aktivt försökte. Att ha sex med eleverna, tycker jag skulle göra skolarbetet VÄL komplicerat. Idiotpassioner hade jag lagt bakom mig och kunde nog "ta det", vare sig om någon beundrade mig eller ej.Man körde sina experimentlektioner, bara.
Ja man både var och inte var, en tönt på den tiden, och i alla fall tog passionen inte fart och jobbet kom alltid först. Heja, Luther!
Jag hade ganska stort utbyte av föräldrarna som alla kom på föräldramötet. Eftersom jag aldrig varit klassföreståndare för de högre årskurserna, vet jag inte hur man kan bli kär i en elev. Jag skulle inte kunna se föräldern i ögonen i så fall. Mina elever var bara ca 12 år dessutom.
Men på högstadiet var det någon som hade sex med elever. De här föräldrarna, vars 16 åriga dotter låg med läraren, verkade stolta över det hela.
En avsevärd SKILLNAD i allas attityd vore det nog, om en kvinnlig lärare gått i säng med en 16-årig gosse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar