Sannerligen när var man dummast? Förmodligen när man var äldre, men ändå inte.Vilken man, har man att välja på? Jag skulle vilja ha ett svar på det. Från min mamma, t ex."Tysta lugna familjefadern",steker litet pölsa, ty frun jobbar ett annat skift. Pappa ska ha något i magen sedan läsa sporten och därefter glo på TV-inslag om sporten. Sedan ska han gå och lägga sig, p g a att han verkligen är sliten, ty han jobbar i fel bransch vid alltför hög ålder Läs: han är "arbetaren". Fördelen med att ha en arbetarfar är, att man inte blir utfrågad. Nackdelen är att man heller inte kan fråga.
Man själv är i skolan och blir underhållen hela dagen och utför sina sysslor, som fröken ådgalägger åt en - och det är färg (och det är innötande av baskunskaper) och det är kärlek till verktygen, penslarna, kritorna, de färdigproducerade "häftena" och däremellan sjunger man en sång. Hemma är något annat. Man sitter i vardagsrummet med den fint hållna boken, som man fick varje höst och som man satte fint bokpapper om, vid skolstarten. Framför en, breder otroliga längder av regenter, krig och statsbildningar ut sig - och insprängt här och där, små anekdoter om kungar, med eller utan favorithästar, med hobbies eller utan, med statsmannatalanger, eller i avsaknad av sådana. Några verkar bussiga och mänskliga, medan andra är stränga personer som genomför reduktioner och andra indragningar, räfster eller pålagor till kronan. (Det blev visst en liten släng av Herman Lindquist-sjukan, här, men jag menar bara, att man ändå hade något att skapa sig en föreställningsvärld av, i sextio-talets småskola, och att de nyare pedagogerna och psykologerna gör rätt, när de lägger upp studiemetoden på likartat sätt, med tidslinjer och "epoker".
Säkert kan eleverna skapa sig en grundläggande världsbild, på det "stadiet". Jag sätter citationstecken om stadier, för i rättvisans namn är det ju väldiga skillnader på "förmågor"mellan individerna & eleverna,i ex vis åskurs fem.
Nåväl. ALLA gör ju inte det, indelar stoffet i tidslinjer och epoker, och använder samma lärobok, år efter år. Och tur är ju det! Inte vår lärare i Uppsala, t e x. Där studerade eleverna (hans elever som han gjort "demo"materialet till, som vi skulle inspireras av på universitetskursen), Afrika ur olika tema-vinklar, och det är ju så mycket rikare (och "svårare", förmodligen), än att läsa biologi med olika temata, så som jag lade upp mina "lektioner" på webben. ( Ni som vill se mitt biologiläromedel kan få länkar om ni kontaktar mig). Skillnaden var, att hans temata framhävdes som "skolexempel", medan mitt enorma temajobb om biologin fick underkänt.(Jag tycker, ni kan titta på det ändå, "flickor" och säga var "felet" är!)
Jag kommer aldrig tycka, att jag skulle stadieanpassa det mera. Eller, att för att få godkänt jag ska "kunna redogöra för, för vilket stadium mitt webbmaterial var anpassat",eftersom det kom som en eheureka-upplevelse att här behövde det inte bara vara EN svårighetsnivå på studie materialet. Jag grät nästan glädjetårar över wikipedia! Man intrigerar bara en litens aning, som lärare och "föreslår" uppgiften, ser till att ingen ska "behöva misslyckas".
Eftersom det jag mest av allt stördes av, när jag jobbade i klass, var svårigheten med nivågruppering, tycker jag att materialet kunde förtidsplaners så långt framöver, nu, så att ett jättetema kunde ge orientering om hela biologifältet nu, och att det som skulle studeras nu kunde presenteras samtidigt och i ett och samma läromedel, som det som bara ska orienteras om, nu-. Man får därmed en sammanhängande bild av naturläran och dess påverkan på samhället, i ett svep, för alla stadier. Förstår ni mig? För förstaklassaren till gymnasieeleven!
Det är SÅ i min värld kanske, att jag inte är tillräckligt präglad av mitt stadium som jag är "utbildad på". Jag jobbade mycket med att nivågruppera läromedelet och göra sammaledes med klassen, i min åk 5, som jag hade en årskull av. Det - och att rektorn la sig vinn om, att hitta nivågrupperade matteböcker, minns jag så väl. Uppsalaläromedlet som jag "nu" tillverkade - många år senare, var det bästa och första arbete jag utfört för webben och som arbete för DET universitetet - och bättre än allt annat jag fått godkänt för bland "akademikerna". Men han jobbade ju på ett "högre stadium", vår lärare, ett stadium, där man säkert "vet" NÄR, det går för eleverna att göra sig en "grundläggande världsbild". Också vad som menas med "grundläggande". (Nu är jag ironisk ifall ni undrar).
På sjuttiotalet hade i alla fall de vuxna också en välvillig inställning till elevernas uppror och till moderna tankar om världens frigörelse och om frigörelse från stora makter och mäktiga män. (Och man frigjorde sig också från "maktiga" "sanningar". De som läst vetenskapsteori och litet filosofi, vet vad jag hänsyftar på, om hur vetenskapligt "fakta" växer fram, hur vi kan veta att något är "sant", "naturen förklarar man, men människan förstår man", etc, etc. URVAL av fakta är inte hela sanningen). Var tog de"nya"tankarna och de nya tänkarna, sedan vägen? De som startade möjigheten till den stora utbildnings-boomen, hos "vanliga ungdomar".Försvann med åttio-talet, där stora män var lika med yuppies?
Man fick visserligen inte med sig mycket samhällsanalys, på min tid och man hann aldrig "fram" till några andra kulturer, heller. Det var väl fördenskull inte nödvändigt att helt avskaffa myterna och glansen och härligheten och allt det som lockar den unga och äventyrliga. Bara för att realismen blev en kulturströmning och folken blev fria att lämna sin livegenskap (och finna den i ny form i fabrikerna), samtidigt som vi fick "oss all kunskap" och hela världen på våra bildskärmar, så ska vi inte vara så säkra på, att världen är "färdigklassificerad" ännu. Just för att vi är utbildade, "fria" och uppkpplade, kan vi omfamna och "förstå", så mycket mera. Frågan är "hur mycket". Ett läromedel som är lätt att uppdatera är därför ultramodernt. Ett läromedel som alla kan vara med och skapa är ultrademokratiskt.
Ja det börjar alltid så bra. Iden om hur man ska kunna skapa. Med mor och far! Man får inte grundläggande världsbild, från "samhället", skolan, eller kompisarna (om det inte är så, att det man får därhemma, är "rena skiten", så man måste söka sig förståelse och goda värderingar någon annanstans). Någon som bryr sig fanns (och finns) det även därhemma, men på ett annat sätt. Nå'n som vaktar att man kommer in på kvällen och så oändligt mycket mer när man är riktigt liten. Man får väl ingen kontakt med en tom hjärna, en trött förälder, men ändå! Man är väl glad om han sätter sig vid dragspelet, som en annan Dan Andersson och sjunger en visa om något herransguss barn, som "rusler på ringe rike".
( Det här jag nu skrivit, är dåtid som sveper in i nutid. Så fungerar också människan. Alltså skulle pedagogiken och läromedlen (mycket mycket svårare, med det senare, men det går och jag har visat "tendensen" bl a nu när jag skrev) ta hänsyn till detta, d v s till människohjärnans sätt att fungera!) Jag har visat "tendensen" till ett människovetenskapligt läromedel, kanske ett fenomenologiskt "noema" som spricker. Det man först tror något vara, måste omklassificeras, då det i själva verket -och vid närmare studium - visar sig vara något annat än det sinnena först uppfattade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar