Det är inte så här jag vill ha det..

så långsamt det går när man inte har en plats beredd för sig. Det kallas för "hinder". Vad är det som "hindrar mig".

Det har alls ingenting med tveksamhet att göra. Tveksamhet har jag inte, för det jag har valt göra i livet, lärarjobbet. Däremot ger det jobbet väldigt litet i utbyte, om man inte hittar den rätta platsen att utföra jobbet på. Men jag hittade rätta platsen, För ett tag.

Att ett lärarrum ska vara ungt och djärvt och fullt av aktivitet, stundtals, samt inte bestå av en hotfull hoper stickande vampyrer, som stirrar, är det "rätta platsen"? Behöver de veta allt och jämföra mäta och väga rubbet". "Förstår de något, som inte jag förstår? Jag har ungarna mot mig, kanske? Ja, se älskar dem gör jag inte,precis, de är för små."Var litet tacksamma för jag är här och presenterar något för er, i denna gussförgätna håla, för guss skull.Nä, jag kan inte göra alldeles perfekta jävla ljusmanchetter!"

Studierektorn är för gammal,men ränner efter en in i materialrummet - medan ens man som har "rätt" årskull och kan få "sex" är frånvarande. Fast det hinner man ju inte tänka på förrän det är för sent. Man bör lära sig, se förstadiet till sex, nämligen, beundran.Och med det bör en man låta sig nöja. Speciellt "ens egen".

Så man "barnslade på", med det man hade, för man tyckte ändå inte att de var "de rätta". Och det ska man nog inte heller tycka. Man kan liksom inte bli deras värld, men de gillade i alla fall, ha en ny fröken som de kunde dansa på klassfesten med. Ja stället var så litet och jag kanske var så utsvulten på kärlek, och det blev en himla massa naturupplevelser och svampplockningar, hit och dit, så det där med att vara vakt på klassfesten blev liksom litet av ett "event". Och de där bonntölparna var faktiskt riktigt artiga. Man fick lära sig förstå sig på dem, bara, och där tyckte jag nog att jag fick med mig en hel del och att jag lärde mig se dem "åldersadekvat"- Det ryms mycket i en sjätteklassare, speciellt i "Bergslagen". De var det, att det liksom "lyste" av närvaro, om dem.

Jämfört med praktikklassen varifrån jag faktiskt bara har ett enda minne av en enda "verklig" elev. Och så massor av uppvisningslektioner.Samt en otroligt bra handledare, och roliga kollegor i lärarrummet.

"Verkliga personer",på landet, blir i längden för jobbiga och bör bortdelegeras, för i jesse namn.Men en sak som var bra med dem, var, att de verkligen ville ha en "riktig" fröken och att jag var deras trainee, som verkligen ville bli på riktigt.

Vad som fick mig lämna dom var nog någon sorts upphetsad testosteronstämning, runtomkring i rummet. De "jävla jägarna". Kunde de hitta nå't att såra, nåt som var dem överlägset, så som tigern alltid är övelägsen om inte fegisarna ligger i bakhåll?

Låt den "rätta" komma in. "Den rätta" för mig, hade nog inget med ålder att göra. "Den rätta" för mig kan aldrig ha med ålder och kön att göra.I vissa lägen finns inte ens "ras", om den man möter inte är "född till" att utöva hat mot en, för ens blåa ögons skull.

Men det verkliga "valet", var, en liten "äppelplockande" pojke som varit tvungen att flytta p g a mammas och pappas jobb och som var ensam och utlämnad där, i det "nya".Ensam hos en dagmamma, i ett "odrama", när man brukat vara med "Jeppen", och ha sandlådekrig, i ett linköpingskt sjuttitalsexperiment.