livet bygger på inre realitet.I trygghetslandet är det så. Inte många spännande yttre faktorer som förändrar status quo. Så hur bygger man upp en identitet här? Några nya möbler och ett nytt hem? För "dem" verkar det enkelt. För "satanisterna". Jag hatar väl egentligen inte att vara en del av en stressig livsstil, i det stora hela, MEN helt klart är jag en bättre åskådare, än aktör. Jag har bloggat om vikten av ett hem, på Myspace, ty den tanken började gro redan för två år sedan i Guldheden.Då var jag litet "tufsig", kommen från Skåne och dessförinnan "flykting" från Hisingen. Snacka om ensamhet. Hisingen alltså. Tryggt, men "förnedrande".
Skåne fullt av incidencer och vackert lantligt boende. Men det var ju inte "mitt". Mycket vatten har flutit under bron sen dess. Gud ska veta, att jag velat vara med, som en osynlig ande, i någon annans liv med, de senaste sex månaderna och att jag var det i ett och ett halvt år, dessförinnan. Den sortens liv, som när jag följde med till L, för att få se någon praktisera samma "style" i en ny miljö. Så måste man, när man sett och "försvarat", ändå bliva vid sin läst, ty i Jöttebårj blir man alltid det.
Det är synd att vi ska vara "inkompatibla". Visst, jag förstår att man ska vara med i "jakten på framgång". Jag förstår min sons ilska över att "försörja" mig, som han säger.Fast det ju är staten som ombesörjer det och jag liksom ombesörjer "livet". All alone and with no assistance.
Jag funkar alltså inte, när X antal individer trängs på en liten yta, "med liv och rörelse", som jag förväntas "tänka" i. Som "student", "ja". Som inkomstbringande: Tveksamt. Och så har ju faktiskt inte jag fått lära mig köra truck. Eller att "sälja". Jag funderar på bokföring, det är inte så oöverstigligt svårt, men jag har inga "raw models". Så det blir alltid lika ensamt och trist, men om jag vill få något, utöver det här , så måste jag producera. Tvärtemot vad syriern sa. Jag kunde alltså inte "ride on his back". Och så vill jag ju alltid ha det så "strukturerat", men hinner aldrig riktigt ikapp "strukturen".
Skåne fullt av incidencer och vackert lantligt boende. Men det var ju inte "mitt". Mycket vatten har flutit under bron sen dess. Gud ska veta, att jag velat vara med, som en osynlig ande, i någon annans liv med, de senaste sex månaderna och att jag var det i ett och ett halvt år, dessförinnan. Den sortens liv, som när jag följde med till L, för att få se någon praktisera samma "style" i en ny miljö. Så måste man, när man sett och "försvarat", ändå bliva vid sin läst, ty i Jöttebårj blir man alltid det.
Det är synd att vi ska vara "inkompatibla". Visst, jag förstår att man ska vara med i "jakten på framgång". Jag förstår min sons ilska över att "försörja" mig, som han säger.Fast det ju är staten som ombesörjer det och jag liksom ombesörjer "livet". All alone and with no assistance.
Jag funkar alltså inte, när X antal individer trängs på en liten yta, "med liv och rörelse", som jag förväntas "tänka" i. Som "student", "ja". Som inkomstbringande: Tveksamt. Och så har ju faktiskt inte jag fått lära mig köra truck. Eller att "sälja". Jag funderar på bokföring, det är inte så oöverstigligt svårt, men jag har inga "raw models". Så det blir alltid lika ensamt och trist, men om jag vill få något, utöver det här , så måste jag producera. Tvärtemot vad syriern sa. Jag kunde alltså inte "ride on his back". Och så vill jag ju alltid ha det så "strukturerat", men hinner aldrig riktigt ikapp "strukturen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar