Jaha, jag har en så hatisk son, så jag inte får träffa mina barnbarn och han har ingen förklaring annat än att jag är "galen". Han har sin förödande olyckliga otrygghetskänsla, därför att han (bara en gång, vad jag minns), blev utelåst när han var liten. Och att det var för hans mamma försökte ta livet av sig, med rohypnol (och kanske annat med), som doktorn faktiskt både rekommenderat och skrivit ut, sedan han klämt på mig på diverse obehagliga ställen och konstaterat min överrörliga rygg -det lyssnas det inte på. inget annat hade nog hjälpt i min hopplösa situation heller..Den onda kroppen, beror väl på, att det ändå varit väldigt mycket stillasittande och studerande, i mitt liv, men också cyklande och promenerande. Minst av allt har jag varit den, som tagit vare sig spårvagn eller bil, om jag kunnat cykla eller gå.
Sånt skit skrev de ut, men jag ska inte säga att de inte gav en "kick", för det gjorde de (kick för idioter som vill jaga kontakter på disco och andra ställen, där seriositeten ligger i förklarad dager). Och jag fick hem mycket "trash" i stugan, på det viset och bekantskaper som var ännu mer skrämmande eller deprimerande, än insikten om den vändning livet tagit. (Till syvende och sist var det ju ändå telefonen, den väggfasta, som gav en seriös vänskapskontakt, men det är en annan historia). I alla fall, så både är och är det inte, att rekommendera, i ens utlämnade situation, "att knapra pilller". Man får väl "skylla sig själv", för att man sökt läkarhjälp, för att man hade ont i hela kroppen och för att man behövde piggas upp litet i tillvaron i Kortedala. Den förklaringen - som naturligtvis är fylld av skuld, som kvinnor ju demoniseras med (och som de sedan århundraden säkert också tagit på sig) - det örat lyssnar de inte på, vare sig söner, eller andra män, eller (för den delen) kvinnor.
Så han kan inte komma ihåg något gott, med mig, liksom jag inte kan komma ihåg, något gott med min adoptivmor. Man bara blir väl sån, när man har fått utstå mycket ont i livet.
Det är ju bra, att hans egna barn inte kommer att bli änglar, något som jag faktiskt var på den tiden, om än oändligt ensam och deprimerad. Det är nog dags att generellt avskaffa myten, om den "snälla lilla flickan", men också den, om den goda modern. Men jag tror inte det är dags ännu, att avskaffa "myten" om den kreative svensken däremot. För nog försökte jag vara kreativ i den fördömda hålan Kortedala. Inte heller är det dags att avskaffa myten om, den onde göteborgaren, som har sån't fördomsfullt beteende mot den, de sätter i förorterna. "Urgöteborgaren" ,med korrumperade positioner, och som skiljer ut den, de tycker, verkar bäst, starkast eller vackrast, mest "göteborgsk", e t c.Den som kommer från kusten runtom, eller gud vet varifrån, och som de "andra göteborgarna''(kapitalisterna, snarare), placerar i centrala och hemtrevliga boenden. Och så de i förorterna, som får klara sig bäst de kan och som de demoniserar och inte ger jobb och tittar snett på för varje liten orsak som de tycker sig ha upptäckt. INTE roligt alls, det är en underdrift, men så blir nog kontentan av livet för mig i Göteborg.
Den som har hjälp av föräldrar även som ensamstående är ju starkast och har det ganska lätt att ordna det för sig om igen. Jag hade dock inte det stödet, utan fick ta det staden kunde erbjuda och det var i stort sett Frölunda eller Kortedala som stod till buds. Som det var då, valde jag Kortedala, för det verkade vara en mindre chockartad förändring för mig och Henrik, än Frölunda.Fint hade ju vara att komma igång i lärarjobbet igen, men det ville jag alltså inte efter att ha vikarierat på mellanstadiet i Kortedala, det kan jag ju bara säga. Så det blev litet ams-kurser och komvux och "nystart" på universitetet, som var helt annorlunda, än min kära gamla skola i Kalmar. Man kunde absolut inte vara öppen och ärlig eller etablera sådana kontakter, i alla fall. Jag behövde ju bara det - "mänsklig kontakt", men det var det ingen annan som var lika utsvulten på, så då blev man ju bara en löjlig figur, i deras ögon. Neger"vän" och bögkompisar och en flicka på amfetamin, samt en som brukade hoppa från balkongen när han druckit för mycket öl, blev ens bästa vänner, i alla fall. Vad göra när inte ens en liten åderbråcksopertion för det åtrådda och så "eftersträvansvärda", perfekta, "hovåsutseendet", eller "kustutseendet" med. lestadianskt osmart "gud"fruktighet, som barlast i bagaget, hjälper? Obildade föräldrar och helt oförstående för att skilmässa var nödvändig och önskvärd., fullt upptagna av, som det var då, mycket förväntan på pensionen, som skulle rädda dem från de sista förnedrande åren i arbetslivet.
Sånt skit skrev de ut, men jag ska inte säga att de inte gav en "kick", för det gjorde de (kick för idioter som vill jaga kontakter på disco och andra ställen, där seriositeten ligger i förklarad dager). Och jag fick hem mycket "trash" i stugan, på det viset och bekantskaper som var ännu mer skrämmande eller deprimerande, än insikten om den vändning livet tagit. (Till syvende och sist var det ju ändå telefonen, den väggfasta, som gav en seriös vänskapskontakt, men det är en annan historia). I alla fall, så både är och är det inte, att rekommendera, i ens utlämnade situation, "att knapra pilller". Man får väl "skylla sig själv", för att man sökt läkarhjälp, för att man hade ont i hela kroppen och för att man behövde piggas upp litet i tillvaron i Kortedala. Den förklaringen - som naturligtvis är fylld av skuld, som kvinnor ju demoniseras med (och som de sedan århundraden säkert också tagit på sig) - det örat lyssnar de inte på, vare sig söner, eller andra män, eller (för den delen) kvinnor.
Så han kan inte komma ihåg något gott, med mig, liksom jag inte kan komma ihåg, något gott med min adoptivmor. Man bara blir väl sån, när man har fått utstå mycket ont i livet.
Det är ju bra, att hans egna barn inte kommer att bli änglar, något som jag faktiskt var på den tiden, om än oändligt ensam och deprimerad. Det är nog dags att generellt avskaffa myten, om den "snälla lilla flickan", men också den, om den goda modern. Men jag tror inte det är dags ännu, att avskaffa "myten" om den kreative svensken däremot. För nog försökte jag vara kreativ i den fördömda hålan Kortedala. Inte heller är det dags att avskaffa myten om, den onde göteborgaren, som har sån't fördomsfullt beteende mot den, de sätter i förorterna. "Urgöteborgaren" ,med korrumperade positioner, och som skiljer ut den, de tycker, verkar bäst, starkast eller vackrast, mest "göteborgsk", e t c.Den som kommer från kusten runtom, eller gud vet varifrån, och som de "andra göteborgarna''(kapitalisterna, snarare), placerar i centrala och hemtrevliga boenden. Och så de i förorterna, som får klara sig bäst de kan och som de demoniserar och inte ger jobb och tittar snett på för varje liten orsak som de tycker sig ha upptäckt. INTE roligt alls, det är en underdrift, men så blir nog kontentan av livet för mig i Göteborg.
Den som har hjälp av föräldrar även som ensamstående är ju starkast och har det ganska lätt att ordna det för sig om igen. Jag hade dock inte det stödet, utan fick ta det staden kunde erbjuda och det var i stort sett Frölunda eller Kortedala som stod till buds. Som det var då, valde jag Kortedala, för det verkade vara en mindre chockartad förändring för mig och Henrik, än Frölunda.Fint hade ju vara att komma igång i lärarjobbet igen, men det ville jag alltså inte efter att ha vikarierat på mellanstadiet i Kortedala, det kan jag ju bara säga. Så det blev litet ams-kurser och komvux och "nystart" på universitetet, som var helt annorlunda, än min kära gamla skola i Kalmar. Man kunde absolut inte vara öppen och ärlig eller etablera sådana kontakter, i alla fall. Jag behövde ju bara det - "mänsklig kontakt", men det var det ingen annan som var lika utsvulten på, så då blev man ju bara en löjlig figur, i deras ögon. Neger"vän" och bögkompisar och en flicka på amfetamin, samt en som brukade hoppa från balkongen när han druckit för mycket öl, blev ens bästa vänner, i alla fall. Vad göra när inte ens en liten åderbråcksopertion för det åtrådda och så "eftersträvansvärda", perfekta, "hovåsutseendet", eller "kustutseendet" med. lestadianskt osmart "gud"fruktighet, som barlast i bagaget, hjälper? Obildade föräldrar och helt oförstående för att skilmässa var nödvändig och önskvärd., fullt upptagna av, som det var då, mycket förväntan på pensionen, som skulle rädda dem från de sista förnedrande åren i arbetslivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar