Om AB Vedervärdigheten

Värst är ju inte, att man råkat ut för äventyrlighet. Nej, ack värre, att man råkat ut för ungdom. :) Jag menar det är så GIVANDE, att springa på Avenyn och se läcker ut, när det finns så många f d läckergöteborgare som anser sig ha förtursrätt till nyläckerheterna och densamma läckerheten själv, är så mottaglig för all uppmärksamhet. Så gjorde man väl själv, när man kände sig oövervinnerlig,   Låt säga, att den nyinflyttade förmodligen blir placerad i Kortedala, om hon inte är en han och därtill också någorlunda eftersökt på jobbmarknaden. Eftersom intet annat än tonårskött går att piska, till riktig och passande underdånighet, så är man allt annat än önskvärd som, låt oss säga, 30-åring.- och som medveten om, att det gäller att få poäng och meriter så man kommer in i systemet.

På det viset har S det svårare. Trettioåring är ju fortfarande UNG. Man har orken och behovet och viljan, att skaffa fler och fler erfarenheter och meriter. Om man inte har "lyckan att vara född till svenne och får en telning och underhållsbidrag och studiebidrag och allt man kan få av det snälla svenska systemet.  I S:s fall gäller det väl, att får han PUT, så tar han sig nog fram på alla fronter. Men jag tycker att "systemet" då också kunde tänka på mig.

Jag är ju inte en av de "riktiga" arbetssökande. Varje gång jag försökt, hänvisar man på AF till, att det är bättre med pensionen, för mig. Visst, jag håller med. Fasta tjänster är bara till för "utvecklingsbara". Springvikarier eller uthyrningspersonal kräver sin tribut av ständig flexibilitet och ständig förnyelse.Synd då att samhället självt, har så liten flexibilitet och inte har alternativ för de halvgamla, de "halvkrassliga", de som inte passar kapitalets ständiga behov av uppdatering och låtsat välbefinnande i systemet.

Men jag vet ju, å andra sidan, vad Reinfeldt är "ute efter" och hur han "tänker". "Utförsäkrad som utförsäkrad, och då är det ju "tur", att man har pension, och inte är "utförsäkrad" på riktigt..Han tänker nog också, att om man väl är en arbetande, så kan man offra både privatliv och egenreflektion.

Nu är det a-kassa först, som hägrar för utlänningen i systemet -och får man den, så står man väl ungefär på samma status som på ett arbets-visa, som "utlänning". Eller. TÄNK efter, ni som bara har nog av, att släpa er upp på morgonen, hur ENORMT mycket meriter och ork, man ska ha, för att ens KOMMA IN I systemet.

Gå till arbetsförmedlingen, "stämpla" som det hette förr. I mitt fall innebar detta att skicka ett kort till Sveriges lärarförbund, var fjortonde dag.

Det är väl något liknande idag, (tror nog kortet måste skrivas på av någon innan det skickas, eller hur vet annars a-kassan, (den som man tillhör), vad den ska betala ut? De dagar man jobbar behöver de ju, i alla fall, inte betala "ut" något. Det ser ju väldigt snyggt ut på ett a-kassekort från en lärarvikarie.- en sån där liten samvetsgrann en, som jag ju var. A-kassan vill  spara "som princip", så "att bara gå och stämpla", anses inte riktigt seriöst.?

*(Skrev man in timmarna och arbetsplatsen själv? NÄ, va?  Jo man gjorde nog det, det ska ju inte gå att lura dem och inte ville man det heller). Minns faktiskt inte, hur man skrev i de där korten. Kryssade eller hur var det? Men visst är det något fint och rörande med, att man tog de vik man fick, när man blev uppringd på morgonen. Och man var en hur käck flicka, som helst, "på den tiden med" - (DET minns jag, i alla fall. :) *

Tur var ju, att man var så där duktig. Det är ett bra sätt, att i alla fall få NÅGON jobberfarenhet (då, som nu) , utan att man behöver binda upp sig, för evinnerlig tid.