Hur kan en liten bortkommen sälkut, "Loffen", få en att känna sådan längtan till en svunnen barndom och till människorna däri?
Nu har jag ingen aning, som vanligt, om vem jag är eller var jag hör hemma.
1.När man hade en "vän" här, tänkte man ju inte så mycket på "vad det blivit av en". Men nu känner jag mig rädd.
Man ser hur utländska och unga människor, studenter som de är och med ett instegsjobb, så småningom - i sin fantasi, gör sig så mycket större än man själv och jagar trygghet, här, utan att skaffa sig de skyldigheter som är en förutsättning för denna trygghet. De är avundsjuka och jagar det, de upplever man har, - och som ju är ett faktum -försäkringssystem, och medborgarskap. I alla fall vill de ju inte känna den "loss" av familj som man själv har fått göra.- varför flyttar de annars in hos gamla kärringar? - en 28-åring gifter sig med en 58-åring. Oh boy!.Jag fyller 60, nu, så det skulle väl betyda han hunnit fylla 30, eller så.
Lång rappakalja om hur viktig man blivit för dem -
och så dumpar de en i närmsta gathörn, så fort de själva fått boende och riktigt jobb. Man väntade sig litet tacksamhet och manlighet av "den gifte", men "no". Vilket "crap"!
Oh boy!
2."Ja", om man har ett jobb, så är man viktig.Stressad som bara den, men ekonomiskt trygg, om man klarar jobbet, "och livet som det blivit", vill säga.
3.Om man har en vänkrets, som också försöker skapa sig ett liv, så känner man sig tryggare och litet viktig.Men jag hade bara en massa ensamstående kvinnor i min egen ålder och de hade inte samma livssyn och utbildning som jag. Och jag "unnade" mig lyxen att fortsätta vara "jag". Jag "fick" B-G och M. Jag läste äntligen litet naturvetenskap.Då kände jag mig trygg. Men han spelade och var inte en vanlig arbetare utan en aktie-player. Jag flyttade till F och fick pensionen, men kände det som en dolkstöt, i den relativt välbärgade omgivningen och kände jag inte kunde hävda mig bland dem. DET HADE jag förstås kunnat, men jag var rädd.och sumpade det. Kom så småningom tillbaka till B-G, som blivit neurologiskt sjuk och bodde på landet, Var där ett tag, men åkte tillbaka till stan och lärde mig datorer.
4.Om man har nånstans att bo.
5.Om vännerna finns kvar.
(Det är oerhört dumt av en svensk kvinna att skaffa sig en utländsk man som ska nyetablera sig och försöka hänga på detta nyetablerande. Det blir för mycket snack och litet verkstad för en själv.
6.Och "ha barn", då, det som är "gamla föräldrars" hopp i "de flesta", kulturer?
Nja, nu ringde han igår och talade in "grattis-meddelande", på telefonsvararen. DET innebär väl, att de ska ut och resa igen, kanske till kärringa i Norrland, medan jag går här ensam kvar.
Eller?
Nu ringer det på dörren.
Ska någon vräka mig för jag försökt dröja med hyran för att jag bara vill betala delar av hyran, när de inte renoverar min lgh,utan bara ungdomarnas och invandrarnas, trots vattenskadorna.
Nu har jag ingen aning, som vanligt, om vem jag är eller var jag hör hemma.
1.När man hade en "vän" här, tänkte man ju inte så mycket på "vad det blivit av en". Men nu känner jag mig rädd.
Man ser hur utländska och unga människor, studenter som de är och med ett instegsjobb, så småningom - i sin fantasi, gör sig så mycket större än man själv och jagar trygghet, här, utan att skaffa sig de skyldigheter som är en förutsättning för denna trygghet. De är avundsjuka och jagar det, de upplever man har, - och som ju är ett faktum -försäkringssystem, och medborgarskap. I alla fall vill de ju inte känna den "loss" av familj som man själv har fått göra.- varför flyttar de annars in hos gamla kärringar? - en 28-åring gifter sig med en 58-åring. Oh boy!.Jag fyller 60, nu, så det skulle väl betyda han hunnit fylla 30, eller så.
Lång rappakalja om hur viktig man blivit för dem -
och så dumpar de en i närmsta gathörn, så fort de själva fått boende och riktigt jobb. Man väntade sig litet tacksamhet och manlighet av "den gifte", men "no". Vilket "crap"!
Oh boy!
2."Ja", om man har ett jobb, så är man viktig.Stressad som bara den, men ekonomiskt trygg, om man klarar jobbet, "och livet som det blivit", vill säga.
3.Om man har en vänkrets, som också försöker skapa sig ett liv, så känner man sig tryggare och litet viktig.Men jag hade bara en massa ensamstående kvinnor i min egen ålder och de hade inte samma livssyn och utbildning som jag. Och jag "unnade" mig lyxen att fortsätta vara "jag". Jag "fick" B-G och M. Jag läste äntligen litet naturvetenskap.Då kände jag mig trygg. Men han spelade och var inte en vanlig arbetare utan en aktie-player. Jag flyttade till F och fick pensionen, men kände det som en dolkstöt, i den relativt välbärgade omgivningen och kände jag inte kunde hävda mig bland dem. DET HADE jag förstås kunnat, men jag var rädd.och sumpade det. Kom så småningom tillbaka till B-G, som blivit neurologiskt sjuk och bodde på landet, Var där ett tag, men åkte tillbaka till stan och lärde mig datorer.
4.Om man har nånstans att bo.
5.Om vännerna finns kvar.
(Det är oerhört dumt av en svensk kvinna att skaffa sig en utländsk man som ska nyetablera sig och försöka hänga på detta nyetablerande. Det blir för mycket snack och litet verkstad för en själv.
6.Och "ha barn", då, det som är "gamla föräldrars" hopp i "de flesta", kulturer?
Nja, nu ringde han igår och talade in "grattis-meddelande", på telefonsvararen. DET innebär väl, att de ska ut och resa igen, kanske till kärringa i Norrland, medan jag går här ensam kvar.
Eller?
Nu ringer det på dörren.
Ska någon vräka mig för jag försökt dröja med hyran för att jag bara vill betala delar av hyran, när de inte renoverar min lgh,utan bara ungdomarnas och invandrarnas, trots vattenskadorna.
Håhåjaja. Skriver här så inte min egen blogg syns överst på sidan i mina "bloggar jag följer". De diskuterade på TV, vad pensionering av arbetare från 60 års ålder, kostar för arbetsgivaren.Dyrast närmast 60-års strecket, förstås. Som helhet för arbetsgivaren, blir det förstås billigare ju närmare ålderspensionen, arbetaren är.
SvaraRaderaDe ringde från Liseberg om städning av Liseberg, ett jobb jag sökt. Hon skulle lägga mig i "reservhögen", för hon trodde det var för tungt för mig, och att jag inte skulle hänga med i de 30-åriga killarnas takt. Vad jag hatar 30-åriga killar! Kan de inte alla flytta till Danmark!
Glömde att säga att det ändå blir dyrare för arbetsgivaren att ha den äldre (60+),som anställd, än att betala pension fram till 65. För- och nackdel med att pensionera sig vid 60 för arbetaren själv, är något väldigt subjektivt,men som vore intressant att höra om, förstås.Människor "absorberas" av pensionn, sa en kvinna i debatten. åttiofem procent går inte tillbaka till arbete. Det skulle de veta de subborna som pensionerar oss ännu tidigare.
SvaraRadera