Det är jag ju inte, utom på ett konstigt sätt. En pappa finns i mina gener och en annan i min fenotyp.Jag är inte ny-göteborsk "på samma vis" som socialsekreteraren är det och jag är glad för hon inte är nyliberal eller reaktionär utan att hon tagit reda på att det återinförts eller "finns",sociala program av klassisk modell, som tar itu med problem som blir för stora, i den stora "utnötningen"av, särskilt de ensamma kvinnor, som de tyckte fick lära sig leva i förorten, med doser av lämpor i kappsäcken.enligt s k nyliberal modell Idag .när man ser reportage från USA utgående från folks löner och vad de får att leva på, fattigdomspermanentandet,.ser man kapitalismens skugga falla på delar av befolkningen.Vägen ur "dödsskuggans dal", om den finns: De lågbetalda nödanställningarna", när de som glidit ur systemet. "egoistisk amerikansk dröm", ska tillbaka till det- åtminstone till en del av drömmen, ett stabilt boende.Oftast klantat sig ut ur systemet genom skuldsättning, varav hyresskulder,är lika förödande där som här *Vad jag bävar för den här flytten. Nu ar man "chansen att bo', men som sagt, hur många såna chanser har jag haft och hur väl har jag låtit mig nöja?*
tisdag 15 oktober 2013
söndag 25 mars 2012
När känner man trygghet?
Hur kan en liten bortkommen sälkut, "Loffen", få en att känna sådan längtan till en svunnen barndom och till människorna däri?
Nu har jag ingen aning, som vanligt, om vem jag är eller var jag hör hemma.
1.När man hade en "vän" här, tänkte man ju inte så mycket på "vad det blivit av en". Men nu känner jag mig rädd.
Man ser hur utländska och unga människor, studenter som de är och med ett instegsjobb, så småningom - i sin fantasi, gör sig så mycket större än man själv och jagar trygghet, här, utan att skaffa sig de skyldigheter som är en förutsättning för denna trygghet. De är avundsjuka och jagar det, de upplever man har, - och som ju är ett faktum -försäkringssystem, och medborgarskap. I alla fall vill de ju inte känna den "loss" av familj som man själv har fått göra.- varför flyttar de annars in hos gamla kärringar? - en 28-åring gifter sig med en 58-åring. Oh boy!.Jag fyller 60, nu, så det skulle väl betyda han hunnit fylla 30, eller så.
Lång rappakalja om hur viktig man blivit för dem -
och så dumpar de en i närmsta gathörn, så fort de själva fått boende och riktigt jobb. Man väntade sig litet tacksamhet och manlighet av "den gifte", men "no". Vilket "crap"!
Oh boy!
2."Ja", om man har ett jobb, så är man viktig.Stressad som bara den, men ekonomiskt trygg, om man klarar jobbet, "och livet som det blivit", vill säga.
3.Om man har en vänkrets, som också försöker skapa sig ett liv, så känner man sig tryggare och litet viktig.Men jag hade bara en massa ensamstående kvinnor i min egen ålder och de hade inte samma livssyn och utbildning som jag. Och jag "unnade" mig lyxen att fortsätta vara "jag". Jag "fick" B-G och M. Jag läste äntligen litet naturvetenskap.Då kände jag mig trygg. Men han spelade och var inte en vanlig arbetare utan en aktie-player. Jag flyttade till F och fick pensionen, men kände det som en dolkstöt, i den relativt välbärgade omgivningen och kände jag inte kunde hävda mig bland dem. DET HADE jag förstås kunnat, men jag var rädd.och sumpade det. Kom så småningom tillbaka till B-G, som blivit neurologiskt sjuk och bodde på landet, Var där ett tag, men åkte tillbaka till stan och lärde mig datorer.
4.Om man har nånstans att bo.
5.Om vännerna finns kvar.
(Det är oerhört dumt av en svensk kvinna att skaffa sig en utländsk man som ska nyetablera sig och försöka hänga på detta nyetablerande. Det blir för mycket snack och litet verkstad för en själv.
6.Och "ha barn", då, det som är "gamla föräldrars" hopp i "de flesta", kulturer?
Nja, nu ringde han igår och talade in "grattis-meddelande", på telefonsvararen. DET innebär väl, att de ska ut och resa igen, kanske till kärringa i Norrland, medan jag går här ensam kvar.
Eller?
Nu ringer det på dörren.
Ska någon vräka mig för jag försökt dröja med hyran för att jag bara vill betala delar av hyran, när de inte renoverar min lgh,utan bara ungdomarnas och invandrarnas, trots vattenskadorna.
Nu har jag ingen aning, som vanligt, om vem jag är eller var jag hör hemma.
1.När man hade en "vän" här, tänkte man ju inte så mycket på "vad det blivit av en". Men nu känner jag mig rädd.
Man ser hur utländska och unga människor, studenter som de är och med ett instegsjobb, så småningom - i sin fantasi, gör sig så mycket större än man själv och jagar trygghet, här, utan att skaffa sig de skyldigheter som är en förutsättning för denna trygghet. De är avundsjuka och jagar det, de upplever man har, - och som ju är ett faktum -försäkringssystem, och medborgarskap. I alla fall vill de ju inte känna den "loss" av familj som man själv har fått göra.- varför flyttar de annars in hos gamla kärringar? - en 28-åring gifter sig med en 58-åring. Oh boy!.Jag fyller 60, nu, så det skulle väl betyda han hunnit fylla 30, eller så.
Lång rappakalja om hur viktig man blivit för dem -
och så dumpar de en i närmsta gathörn, så fort de själva fått boende och riktigt jobb. Man väntade sig litet tacksamhet och manlighet av "den gifte", men "no". Vilket "crap"!
Oh boy!
2."Ja", om man har ett jobb, så är man viktig.Stressad som bara den, men ekonomiskt trygg, om man klarar jobbet, "och livet som det blivit", vill säga.
3.Om man har en vänkrets, som också försöker skapa sig ett liv, så känner man sig tryggare och litet viktig.Men jag hade bara en massa ensamstående kvinnor i min egen ålder och de hade inte samma livssyn och utbildning som jag. Och jag "unnade" mig lyxen att fortsätta vara "jag". Jag "fick" B-G och M. Jag läste äntligen litet naturvetenskap.Då kände jag mig trygg. Men han spelade och var inte en vanlig arbetare utan en aktie-player. Jag flyttade till F och fick pensionen, men kände det som en dolkstöt, i den relativt välbärgade omgivningen och kände jag inte kunde hävda mig bland dem. DET HADE jag förstås kunnat, men jag var rädd.och sumpade det. Kom så småningom tillbaka till B-G, som blivit neurologiskt sjuk och bodde på landet, Var där ett tag, men åkte tillbaka till stan och lärde mig datorer.
4.Om man har nånstans att bo.
5.Om vännerna finns kvar.
(Det är oerhört dumt av en svensk kvinna att skaffa sig en utländsk man som ska nyetablera sig och försöka hänga på detta nyetablerande. Det blir för mycket snack och litet verkstad för en själv.
6.Och "ha barn", då, det som är "gamla föräldrars" hopp i "de flesta", kulturer?
Nja, nu ringde han igår och talade in "grattis-meddelande", på telefonsvararen. DET innebär väl, att de ska ut och resa igen, kanske till kärringa i Norrland, medan jag går här ensam kvar.
Eller?
Nu ringer det på dörren.
Ska någon vräka mig för jag försökt dröja med hyran för att jag bara vill betala delar av hyran, när de inte renoverar min lgh,utan bara ungdomarnas och invandrarnas, trots vattenskadorna.
Om känslor
Man får tacka alla för sin värk i kroppen, då.
Tack för det här livet, hör ni.
Nu ska man stå ut litet till, med de klara
budskap man fått,
om att man ingenting är värd.
Jag undrar,
hur många i min ålder,
som känner sig, så här?
Finns det kärringar,
som orkar köpa nya vårkläder
och gravera "slingor" i håret?
(Håret ser för djävligt ut, lika anfrätt som
de från bilar dammbetäckta
fönstren).
Tänderna likaså,men nu har jag
hopp om att få en tandläkarinsats
med en betalningsplan,
i alla fall.
Orkar inte, men måste fortsätta
försöka med,
att ta mig från slummen.
Herregud att ingen fattar,
att boendet är allt man har kvar.
Till de unga renoverar de
lägenheterna
och till mitt lappade
skabbhem
skickar de lika stor summa på hyresavin.
Och man måste hålla sig väl,
med ungdomspacket,
för "Utan dem, inget liv?"
Eller vad?
Det är en ganska heroisk roll
ni tilldelar oss,
ni bankirer, registrerare och
hantverkare med många arbetstimmar.
Ni tror, ni är hårt ansatta,
i era karriärer,
eller vad?
Fyllda, av nån sorts råstyrka,
som jag inte har?
Och ni pratar och pratar
med varandra,
men aldrig med mig.
Mina såriga, nerpyrda händer,
vem skulle bry sig?
Annat än för att känna
åtgärdspaket
och samhällsförakt.
När du blir gammal, finns det
mycket tjänstepension
och bonusar
i portföljen.
och fröknar som inte var på tåget
eller tåget inte stoppar för,
kan ägna sig åt sina känsloliv
eller undra varför du aldrig
haft något ,bäst de vill.
Du har ju ändå fixat,
så det inte kostar för mycket.
Kanske är det ett stimulanspaket,
som är lösningen?
Men inte ännu, väl,
det blir för dyrt.
Om jag bara varit litet
bättre på
att registrera och kalkylera..
så, kanske.. .
Men du som just såg ett eget
familjetrauma, spelas upp
och någon mycket trött,
"vid din sida",
och jag
som just såg dig pendla förbi,
i klimatvänligt färdmedel,
med en unge som inte ville gå till skolan,
i tankarna,
och din vackra fru,
som gick på knäna.
Hoppas vi, att vi ännu
har ett val?
Tack för det här livet, hör ni.
Nu ska man stå ut litet till, med de klara
budskap man fått,
om att man ingenting är värd.
Jag undrar,
hur många i min ålder,
som känner sig, så här?
Finns det kärringar,
som orkar köpa nya vårkläder
och gravera "slingor" i håret?
(Håret ser för djävligt ut, lika anfrätt som
de från bilar dammbetäckta
fönstren).
Tänderna likaså,men nu har jag
hopp om att få en tandläkarinsats
med en betalningsplan,
i alla fall.
Orkar inte, men måste fortsätta
försöka med,
att ta mig från slummen.
Herregud att ingen fattar,
att boendet är allt man har kvar.
Till de unga renoverar de
lägenheterna
och till mitt lappade
skabbhem
skickar de lika stor summa på hyresavin.
Och man måste hålla sig väl,
med ungdomspacket,
för "Utan dem, inget liv?"
Eller vad?
Det är en ganska heroisk roll
ni tilldelar oss,
ni bankirer, registrerare och
hantverkare med många arbetstimmar.
Ni tror, ni är hårt ansatta,
i era karriärer,
eller vad?
Fyllda, av nån sorts råstyrka,
som jag inte har?
Och ni pratar och pratar
med varandra,
men aldrig med mig.
Mina såriga, nerpyrda händer,
vem skulle bry sig?
Annat än för att känna
åtgärdspaket
och samhällsförakt.
När du blir gammal, finns det
mycket tjänstepension
och bonusar
i portföljen.
och fröknar som inte var på tåget
eller tåget inte stoppar för,
kan ägna sig åt sina känsloliv
eller undra varför du aldrig
haft något ,bäst de vill.
Du har ju ändå fixat,
så det inte kostar för mycket.
Kanske är det ett stimulanspaket,
som är lösningen?
Men inte ännu, väl,
det blir för dyrt.
Om jag bara varit litet
bättre på
att registrera och kalkylera..
så, kanske.. .
Men du som just såg ett eget
familjetrauma, spelas upp
och någon mycket trött,
"vid din sida",
och jag
som just såg dig pendla förbi,
i klimatvänligt färdmedel,
med en unge som inte ville gå till skolan,
i tankarna,
och din vackra fru,
som gick på knäna.
Hoppas vi, att vi ännu
har ett val?
tisdag 13 december 2011
lördag 10 december 2011
“How do you define and measure success, and how will your experience of doing business in Sweden help you contribute to the success of Hult?”
“How do you define and measure success, and how will your experience of
doing business in Sweden help you contribute to the success of Hult?” Jag kommer från ett litet land med höga ideal. Vi fuskar inte med det förträffliga trygghetssystemet. De sociala försäkringarna betalas via arbetsgivaren och kvinnan arbetar utanför hemmet och barnen ska vara lika involverade i samhället, som föräldrarna.Jag kommer inte bara från ett sjuttio-åttio- och nittiotal, med olika movements, folkrörelser och ungdomskulturer som inspiration till den frigörelse från tradition, vi alla nu omfattar. Jag kommer från "det svenska". Att sätta sig själv och sin yrkesroll i ett sammanhang är mycket centralt. Eftersom jag jobbat i skola så har jag upplevt mig som en centralfigur och traditionsbärare.Jag har upplevt starka värdegrunder som jag och min omgivning tagit för givna. Jag har blivit lärd, av en grupp, att agera på ett visst sätt.Jag skulle vilja följa Schein (1977) och hans metoder att utforska en företagskultur på. Därvidlag behöver jag först en annan (företags)kultur som jag kan mäta inlärt beteende mot. Jag skulle också vilja engageras i den mobila dataålderns sätt att använda teknik på. "Någonting" som kravlar omkring i sociala nätverk för att se hur de gör business och hur jag kan göra business med dem. Jag ser en företagskultur som blommar och som involverar ett globalt perspektiv.Jag ser en företagskultur som boostar personliga initiativ och som består av en mångfald av subkulturer. Jag ser en sammanhållande länk i denna mångfald, men vet inte på detta stadium riktigt, hur länken ser ut. Jag "ser" att Hult's business school, kanske kan ge en mer traditionell skolning, som kanske passar även i mer formella och stationära arbetsmiljöer. Jag vet inte, om jag helt är beredd att inte skilja på arbete och fritid, men jag är mer beredd än förr, i alla fall.
Det här med twitter har jag ingen naturlig inskolning i. Något med namnet Clintelica, och andra liknande innovationer, har blivit ordet för dagen. Jag skulle vilja bidra med det som Hult's business school, lär mig, i detta "moln" av kontakter och sammanhang..Jag har också varit i de flesta miljöer, IRL, sjukhus, skola, bibliotek., restaurang och kök. Också sett Volvos team perifert, men från ett grodperspektiv Jag har med andra ord, alltid varit en anställd i en stor organisation och företrädesvis under kort tid och som vikarie - en uthyrd sak med väl avgränsade arbetsuppgifter.
Tillika har jag varit studerande, ivrigt anammande vad andra menat, om hur vi använder media och den förändring som dessa media åstadkommit i livsstil och livsmiljö.(McLuhan). Jag vet hur en innovation blir förhärskande genom att relevanta sociala grupper föredrar den,ena tekniken, framför en annan, tack vare intressanta studier i ämnet S&T, (om det är bekant). Relevant för min "attityd" och mitt närmande till fortsatta studier är inte bara jobberfarenheten, ty mina lärare och chefer har varit bra, utan mer svårmätta och maktlösa "positioner" (som förälder och maka, t e x). Jag tycker jag fortfarande eller äntligen, skulle kunna få ta del av större projekt och mer mobila än att bara sitta hemma, bedömd av manliga okänsliga och övergivande "all-hjälpare". Jag vet inte riktigt, om de inte förstår att om man hjälper alla så hjälper man ingen. Man kan inte hjälpa alla, ty den myra som pissar i havet lär inte göra skillnad. Men säg detta till en som anmmat de svenska ciderhusreglerna och dessutom har med sig en kvinnobild som denna: http://www.islamiska.org/s/kvinna11.htm. Då gäller det att sno sig, att sko sin tomma mage och andras med, så man framstår som människovän.och potentat. Det bjuds både hit och dit och delas ut frikostigt bland damer som potentiellt har bättre boende och finare adress, än en själv, medan man väntar på PUT:en. (Jo jag är aktivt "intergrerad" i en främmande kultur, i st f min egen).Tyvärr så blir man också aktivt motarbetad som kvinna. Jag blev utkörd ur studentboende och såg ingen råd att få bo kvar, då min kurs blivit inställd. Min son som i alla fall kom och hjälpte mig flytta, har "råkat" kasta mina böcker. Inte heller hjälpte han till att bara gå in som garant som de begärde i Skåne, för hyran. Om mansskitar tror att det är lätt att vara så förbigången, så tror de fel.- och jag har p g a sonens oförståelse och det manliga och kvinnouteslutande nätverk han identifierar sig med, fått skaffa ett personligt kontaktnät, som varit mycket engagerat i kvinnlig frigörelse, från förtryckande mansstrukturer.Jag har dock aldrig lyckats få några lån eller nån aktiv hjälp med att komma in på företag. Det verkar som man är för lat, eller för otrevlig eller opassande för den kulturen. Att läsa filosofi II, blev för jobbigt i den skånska radhuslänga som genomgick helrenovering medan jag försökte plugga. Skåningar i stor bygemenskap, uteslutande och ogillande allt. OM de vill ha kontakt, så märks det i alla fall inte. Där blev det mycket hundpromenerande.
Ja och när man kom tillbaka till staden som "i teorin" ska vara stor och modern och kunna omfatta alla, såg man, att sedan staden har "löst" "problemen med kvinnorna" och deras upplösta familjeband och dåliga intergration i arbetslivet, med kvinnoboenden av mer permanent karaktär- (alltså "back to the spinnhuset", med alla ciderhusreglerna:)), fanns inga spännande projekt att lösa längre, så som vi hade tänkt på "kvinnoboendet", det tillfälliga, med att sätta oss själva som de halvgalna, halvgamla kvinnor vi var, i utbildning. Som kvinnor i mansjobb, och att vi, med t e x kyrkan som sponsorer, eller nåt av alla de stipendier som ändå finns, kunde ta lärandet och boendet i egna händer. men samhället Göteborg, behöver mansstrukturer och utslagning av singel-kvinnor, som inte är födda i Göteborg, för att ge jobb åt Göteborgs "egna". Man har ju bara bott här i 30 år, så man får ju "förstå dom". Jag har, i stället, valt som modell, att försöka följa traditionen med "familjeband" om än utan något som helst stöd från någon "familj", genom att försöka "känna mig som en familj, för mig själv",:)) medan jag försökt studera och att "tänka utanför boxen". Ja det kan låta litet konstigt, men jag vill säga att genuina mansmiljöer skapar en fördömande och kvinnoovänlig "man" utan någon annan vilja till förståelse för hur "sammanhang" fungerar, annat än om hur man intar sin roll i en farlig och manlig arbetsmiljö. (Brandingenjör) *Där "fick man" för man ville han skulle gå balettskola, bli musiker och vara glad och bohhemisk!* Där "får" samhället för att det skapar en yrkeskår som har "utryckning" och "projekt" en bråkdel av arbetstiden* Hur man ska kunna göra den miljön bättre, kan det vara ett projekt på Hult? Jag har med andra ord fått klara mig själv, med stor hjälp från ett pålitligt nätverk av kvinnliga (och kyrkliga) lyssnerskor.. Utanför socialarbetarnas arbetsfält har jag också hållit mig. Konstigt är det dock inte, att så många kvinnor är ivolverade i att lösa sina egna och andras "familje"problem.När de klarat detta, kommer tiden när de kan bli "proffs".
I alla fall så erkände jag ju nu, att "det perfekta sociala trygghetssystemet", "Sverige", inte finns.Men att överlåta allt till marknaden, tror jag heller inte på.
Och nu till vad jag kan bidra med, på Hull.Jag vet ju inte allt vad som är "uppfunnet" än och hur det kan sammanfattas, någonsin, inom vårt stora arbetsredskap och arbetsområde, internet, som är vårt numera globala kommuniktionsverktyg.Speciellt som jag intresserat lästeoch skrev om, hur internetanvändningen spred en entreprenörkultur över hela Västindien, vill jag gärna fördjupa mig i ämnet "social networking". Och jag skulle vilja att arbetena sparades av universiteten, skolan, denna gång. Det känns verkligen som om allt man lämnat in, (som då (2002) var i pappersform), inte tagits till vara och byggts vidare på. och då var jag ändå ett "VG" på just den tentan).
Nu många hårddiskkraschar senare är jag redo för att få använda fungerande teknologi och låta mycket yngre förmågor, undervisa mig. Vill bara säga att jag är så tacksam för att jag ändå hunnit ha, lärare i den gamla formella och traditionella rollen, som gurus och vägvisare. Jag hoppas att sådana ändå finns kvar och att de finns, också hos er. Själv kan jag bidra med sammanställningar och bidrag i "halvakademisk" stil. Seriös och postmodern, kan jag också min Derrida. Min tes är att det inte är så formellt. Jag behöver lära mig härda ut att tala och diskutera med kollegor som kan mer och har mer att säga till om. Att folk gömmer sig på tjänsterum och sitter och gör applikanterna nervösa, ser jag som del av en manlig förtryckarkultur.
jag vill ha öppna business school för alla som är genuint intresserde av ekonomi och handel och samhällsfunktioner, men detta har ni visst redn uppfunnit där på hull. Jag kan i så fall bara "bidra" med ovansagda. Inte ens "Bold and beutiful". KANSKE tycker ni ändå att jag är litet modig och mer än vanligt "korkad" för min ålder, så kanske ni tycker att jag har samma utvecklingspotentil, som en ungdom? :) ( Hoppet lär ju vara det sista som dör, så ursäkta ironin i "skämtet"). De sätt jag har gjort business i Sverige har ju varit valhänta och varit av det mer "direktförsäljande" slaget. Jag har helt enkelt varit dörrknackare och sålt uppslagsverket Combi Visuell. En mycket lycklig tid, men inte precis vad jag menar med success i dagsläget. :)) Jag har jobbat som receptarie och förrådsvaktmästare men jag vet inte hur det kan bidra till Hulls redan så eminenta verksamhet. Som att vara en "mystery shopper" t e x, det har ju i alla fall skärpt min iakttagelseförmåga. Jag tror att jag genom mina studier och mina jobb, kan vara en ganska positiv och glad inspirationskälla ifall man arbetar på ett mer informellt sätt, med egna projekt i samrbete med andra och så.Får vi bokläsa och höra på föreläsningar är min lycka fullkomlig.
Då tackar jag er för att ni ägnade tid åt att läsa detta och önskar mig själv och andra kvinnor, mer proffstid och välstånd, samt mer deltagande och engamemang i samhällsutvecklingen, i fler ansvarskrävande och mer avancerade funktioner.
doing business in Sweden help you contribute to the success of Hult?” Jag kommer från ett litet land med höga ideal. Vi fuskar inte med det förträffliga trygghetssystemet. De sociala försäkringarna betalas via arbetsgivaren och kvinnan arbetar utanför hemmet och barnen ska vara lika involverade i samhället, som föräldrarna.Jag kommer inte bara från ett sjuttio-åttio- och nittiotal, med olika movements, folkrörelser och ungdomskulturer som inspiration till den frigörelse från tradition, vi alla nu omfattar. Jag kommer från "det svenska". Att sätta sig själv och sin yrkesroll i ett sammanhang är mycket centralt. Eftersom jag jobbat i skola så har jag upplevt mig som en centralfigur och traditionsbärare.Jag har upplevt starka värdegrunder som jag och min omgivning tagit för givna. Jag har blivit lärd, av en grupp, att agera på ett visst sätt.Jag skulle vilja följa Schein (1977) och hans metoder att utforska en företagskultur på. Därvidlag behöver jag först en annan (företags)kultur som jag kan mäta inlärt beteende mot. Jag skulle också vilja engageras i den mobila dataålderns sätt att använda teknik på. "Någonting" som kravlar omkring i sociala nätverk för att se hur de gör business och hur jag kan göra business med dem. Jag ser en företagskultur som blommar och som involverar ett globalt perspektiv.Jag ser en företagskultur som boostar personliga initiativ och som består av en mångfald av subkulturer. Jag ser en sammanhållande länk i denna mångfald, men vet inte på detta stadium riktigt, hur länken ser ut. Jag "ser" att Hult's business school, kanske kan ge en mer traditionell skolning, som kanske passar även i mer formella och stationära arbetsmiljöer. Jag vet inte, om jag helt är beredd att inte skilja på arbete och fritid, men jag är mer beredd än förr, i alla fall.
Det här med twitter har jag ingen naturlig inskolning i. Något med namnet Clintelica, och andra liknande innovationer, har blivit ordet för dagen. Jag skulle vilja bidra med det som Hult's business school, lär mig, i detta "moln" av kontakter och sammanhang..Jag har också varit i de flesta miljöer, IRL, sjukhus, skola, bibliotek., restaurang och kök. Också sett Volvos team perifert, men från ett grodperspektiv Jag har med andra ord, alltid varit en anställd i en stor organisation och företrädesvis under kort tid och som vikarie - en uthyrd sak med väl avgränsade arbetsuppgifter.
Tillika har jag varit studerande, ivrigt anammande vad andra menat, om hur vi använder media och den förändring som dessa media åstadkommit i livsstil och livsmiljö.(McLuhan). Jag vet hur en innovation blir förhärskande genom att relevanta sociala grupper föredrar den,ena tekniken, framför en annan, tack vare intressanta studier i ämnet S&T, (om det är bekant). Relevant för min "attityd" och mitt närmande till fortsatta studier är inte bara jobberfarenheten, ty mina lärare och chefer har varit bra, utan mer svårmätta och maktlösa "positioner" (som förälder och maka, t e x). Jag tycker jag fortfarande eller äntligen, skulle kunna få ta del av större projekt och mer mobila än att bara sitta hemma, bedömd av manliga okänsliga och övergivande "all-hjälpare". Jag vet inte riktigt, om de inte förstår att om man hjälper alla så hjälper man ingen. Man kan inte hjälpa alla, ty den myra som pissar i havet lär inte göra skillnad. Men säg detta till en som anmmat de svenska ciderhusreglerna och dessutom har med sig en kvinnobild som denna: http://www.islamiska.org/s/kvinna11.htm. Då gäller det att sno sig, att sko sin tomma mage och andras med, så man framstår som människovän.och potentat. Det bjuds både hit och dit och delas ut frikostigt bland damer som potentiellt har bättre boende och finare adress, än en själv, medan man väntar på PUT:en. (Jo jag är aktivt "intergrerad" i en främmande kultur, i st f min egen).Tyvärr så blir man också aktivt motarbetad som kvinna. Jag blev utkörd ur studentboende och såg ingen råd att få bo kvar, då min kurs blivit inställd. Min son som i alla fall kom och hjälpte mig flytta, har "råkat" kasta mina böcker. Inte heller hjälpte han till att bara gå in som garant som de begärde i Skåne, för hyran. Om mansskitar tror att det är lätt att vara så förbigången, så tror de fel.- och jag har p g a sonens oförståelse och det manliga och kvinnouteslutande nätverk han identifierar sig med, fått skaffa ett personligt kontaktnät, som varit mycket engagerat i kvinnlig frigörelse, från förtryckande mansstrukturer.Jag har dock aldrig lyckats få några lån eller nån aktiv hjälp med att komma in på företag. Det verkar som man är för lat, eller för otrevlig eller opassande för den kulturen. Att läsa filosofi II, blev för jobbigt i den skånska radhuslänga som genomgick helrenovering medan jag försökte plugga. Skåningar i stor bygemenskap, uteslutande och ogillande allt. OM de vill ha kontakt, så märks det i alla fall inte. Där blev det mycket hundpromenerande.
Ja och när man kom tillbaka till staden som "i teorin" ska vara stor och modern och kunna omfatta alla, såg man, att sedan staden har "löst" "problemen med kvinnorna" och deras upplösta familjeband och dåliga intergration i arbetslivet, med kvinnoboenden av mer permanent karaktär- (alltså "back to the spinnhuset", med alla ciderhusreglerna:)), fanns inga spännande projekt att lösa längre, så som vi hade tänkt på "kvinnoboendet", det tillfälliga, med att sätta oss själva som de halvgalna, halvgamla kvinnor vi var, i utbildning. Som kvinnor i mansjobb, och att vi, med t e x kyrkan som sponsorer, eller nåt av alla de stipendier som ändå finns, kunde ta lärandet och boendet i egna händer. men samhället Göteborg, behöver mansstrukturer och utslagning av singel-kvinnor, som inte är födda i Göteborg, för att ge jobb åt Göteborgs "egna". Man har ju bara bott här i 30 år, så man får ju "förstå dom". Jag har, i stället, valt som modell, att försöka följa traditionen med "familjeband" om än utan något som helst stöd från någon "familj", genom att försöka "känna mig som en familj, för mig själv",:)) medan jag försökt studera och att "tänka utanför boxen". Ja det kan låta litet konstigt, men jag vill säga att genuina mansmiljöer skapar en fördömande och kvinnoovänlig "man" utan någon annan vilja till förståelse för hur "sammanhang" fungerar, annat än om hur man intar sin roll i en farlig och manlig arbetsmiljö. (Brandingenjör) *Där "fick man" för man ville han skulle gå balettskola, bli musiker och vara glad och bohhemisk!* Där "får" samhället för att det skapar en yrkeskår som har "utryckning" och "projekt" en bråkdel av arbetstiden* Hur man ska kunna göra den miljön bättre, kan det vara ett projekt på Hult? Jag har med andra ord fått klara mig själv, med stor hjälp från ett pålitligt nätverk av kvinnliga (och kyrkliga) lyssnerskor.. Utanför socialarbetarnas arbetsfält har jag också hållit mig. Konstigt är det dock inte, att så många kvinnor är ivolverade i att lösa sina egna och andras "familje"problem.När de klarat detta, kommer tiden när de kan bli "proffs".
I alla fall så erkände jag ju nu, att "det perfekta sociala trygghetssystemet", "Sverige", inte finns.Men att överlåta allt till marknaden, tror jag heller inte på.
Och nu till vad jag kan bidra med, på Hull.Jag vet ju inte allt vad som är "uppfunnet" än och hur det kan sammanfattas, någonsin, inom vårt stora arbetsredskap och arbetsområde, internet, som är vårt numera globala kommuniktionsverktyg.Speciellt som jag intresserat lästeoch skrev om, hur internetanvändningen spred en entreprenörkultur över hela Västindien, vill jag gärna fördjupa mig i ämnet "social networking". Och jag skulle vilja att arbetena sparades av universiteten, skolan, denna gång. Det känns verkligen som om allt man lämnat in, (som då (2002) var i pappersform), inte tagits till vara och byggts vidare på. och då var jag ändå ett "VG" på just den tentan).
Nu många hårddiskkraschar senare är jag redo för att få använda fungerande teknologi och låta mycket yngre förmågor, undervisa mig. Vill bara säga att jag är så tacksam för att jag ändå hunnit ha, lärare i den gamla formella och traditionella rollen, som gurus och vägvisare. Jag hoppas att sådana ändå finns kvar och att de finns, också hos er. Själv kan jag bidra med sammanställningar och bidrag i "halvakademisk" stil. Seriös och postmodern, kan jag också min Derrida. Min tes är att det inte är så formellt. Jag behöver lära mig härda ut att tala och diskutera med kollegor som kan mer och har mer att säga till om. Att folk gömmer sig på tjänsterum och sitter och gör applikanterna nervösa, ser jag som del av en manlig förtryckarkultur.
jag vill ha öppna business school för alla som är genuint intresserde av ekonomi och handel och samhällsfunktioner, men detta har ni visst redn uppfunnit där på hull. Jag kan i så fall bara "bidra" med ovansagda. Inte ens "Bold and beutiful". KANSKE tycker ni ändå att jag är litet modig och mer än vanligt "korkad" för min ålder, så kanske ni tycker att jag har samma utvecklingspotentil, som en ungdom? :) ( Hoppet lär ju vara det sista som dör, så ursäkta ironin i "skämtet"). De sätt jag har gjort business i Sverige har ju varit valhänta och varit av det mer "direktförsäljande" slaget. Jag har helt enkelt varit dörrknackare och sålt uppslagsverket Combi Visuell. En mycket lycklig tid, men inte precis vad jag menar med success i dagsläget. :)) Jag har jobbat som receptarie och förrådsvaktmästare men jag vet inte hur det kan bidra till Hulls redan så eminenta verksamhet. Som att vara en "mystery shopper" t e x, det har ju i alla fall skärpt min iakttagelseförmåga. Jag tror att jag genom mina studier och mina jobb, kan vara en ganska positiv och glad inspirationskälla ifall man arbetar på ett mer informellt sätt, med egna projekt i samrbete med andra och så.Får vi bokläsa och höra på föreläsningar är min lycka fullkomlig.
Då tackar jag er för att ni ägnade tid åt att läsa detta och önskar mig själv och andra kvinnor, mer proffstid och välstånd, samt mer deltagande och engamemang i samhällsutvecklingen, i fler ansvarskrävande och mer avancerade funktioner.
fredag 9 december 2011
Om AB Vedervärdigheten
Värst är ju inte, att man råkat ut för äventyrlighet. Nej, ack värre, att man råkat ut för ungdom. :) Jag menar det är så GIVANDE, att springa på Avenyn och se läcker ut, när det finns så många f d läckergöteborgare som anser sig ha förtursrätt till nyläckerheterna och densamma läckerheten själv, är så mottaglig för all uppmärksamhet. Så gjorde man väl själv, när man kände sig oövervinnerlig, Låt säga, att den nyinflyttade förmodligen blir placerad i Kortedala, om hon inte är en han och därtill också någorlunda eftersökt på jobbmarknaden. Eftersom intet annat än tonårskött går att piska, till riktig och passande underdånighet, så är man allt annat än önskvärd som, låt oss säga, 30-åring.- och som medveten om, att det gäller att få poäng och meriter så man kommer in i systemet.
På det viset har S det svårare. Trettioåring är ju fortfarande UNG. Man har orken och behovet och viljan, att skaffa fler och fler erfarenheter och meriter. Om man inte har "lyckan att vara född till svenne och får en telning och underhållsbidrag och studiebidrag och allt man kan få av det snälla svenska systemet. I S:s fall gäller det väl, att får han PUT, så tar han sig nog fram på alla fronter. Men jag tycker att "systemet" då också kunde tänka på mig.
Jag är ju inte en av de "riktiga" arbetssökande. Varje gång jag försökt, hänvisar man på AF till, att det är bättre med pensionen, för mig. Visst, jag håller med. Fasta tjänster är bara till för "utvecklingsbara". Springvikarier eller uthyrningspersonal kräver sin tribut av ständig flexibilitet och ständig förnyelse.Synd då att samhället självt, har så liten flexibilitet och inte har alternativ för de halvgamla, de "halvkrassliga", de som inte passar kapitalets ständiga behov av uppdatering och låtsat välbefinnande i systemet.
Men jag vet ju, å andra sidan, vad Reinfeldt är "ute efter" och hur han "tänker". "Utförsäkrad som utförsäkrad, och då är det ju "tur", att man har pension, och inte är "utförsäkrad" på riktigt..Han tänker nog också, att om man väl är en arbetande, så kan man offra både privatliv och egenreflektion.
Nu är det a-kassa först, som hägrar för utlänningen i systemet -och får man den, så står man väl ungefär på samma status som på ett arbets-visa, som "utlänning". Eller. TÄNK efter, ni som bara har nog av, att släpa er upp på morgonen, hur ENORMT mycket meriter och ork, man ska ha, för att ens KOMMA IN I systemet.
Gå till arbetsförmedlingen, "stämpla" som det hette förr. I mitt fall innebar detta att skicka ett kort till Sveriges lärarförbund, var fjortonde dag.
Det är väl något liknande idag, (tror nog kortet måste skrivas på av någon innan det skickas, eller hur vet annars a-kassan, (den som man tillhör), vad den ska betala ut? De dagar man jobbar behöver de ju, i alla fall, inte betala "ut" något. Det ser ju väldigt snyggt ut på ett a-kassekort från en lärarvikarie.- en sån där liten samvetsgrann en, som jag ju var. A-kassan vill spara "som princip", så "att bara gå och stämpla", anses inte riktigt seriöst.?
*(Skrev man in timmarna och arbetsplatsen själv? NÄ, va? Jo man gjorde nog det, det ska ju inte gå att lura dem och inte ville man det heller). Minns faktiskt inte, hur man skrev i de där korten. Kryssade eller hur var det? Men visst är det något fint och rörande med, att man tog de vik man fick, när man blev uppringd på morgonen. Och man var en hur käck flicka, som helst, "på den tiden med" - (DET minns jag, i alla fall. :) *
Tur var ju, att man var så där duktig. Det är ett bra sätt, att i alla fall få NÅGON jobberfarenhet (då, som nu) , utan att man behöver binda upp sig, för evinnerlig tid.
På det viset har S det svårare. Trettioåring är ju fortfarande UNG. Man har orken och behovet och viljan, att skaffa fler och fler erfarenheter och meriter. Om man inte har "lyckan att vara född till svenne och får en telning och underhållsbidrag och studiebidrag och allt man kan få av det snälla svenska systemet. I S:s fall gäller det väl, att får han PUT, så tar han sig nog fram på alla fronter. Men jag tycker att "systemet" då också kunde tänka på mig.
Jag är ju inte en av de "riktiga" arbetssökande. Varje gång jag försökt, hänvisar man på AF till, att det är bättre med pensionen, för mig. Visst, jag håller med. Fasta tjänster är bara till för "utvecklingsbara". Springvikarier eller uthyrningspersonal kräver sin tribut av ständig flexibilitet och ständig förnyelse.Synd då att samhället självt, har så liten flexibilitet och inte har alternativ för de halvgamla, de "halvkrassliga", de som inte passar kapitalets ständiga behov av uppdatering och låtsat välbefinnande i systemet.
Men jag vet ju, å andra sidan, vad Reinfeldt är "ute efter" och hur han "tänker". "Utförsäkrad som utförsäkrad, och då är det ju "tur", att man har pension, och inte är "utförsäkrad" på riktigt..Han tänker nog också, att om man väl är en arbetande, så kan man offra både privatliv och egenreflektion.
Nu är det a-kassa först, som hägrar för utlänningen i systemet -och får man den, så står man väl ungefär på samma status som på ett arbets-visa, som "utlänning". Eller. TÄNK efter, ni som bara har nog av, att släpa er upp på morgonen, hur ENORMT mycket meriter och ork, man ska ha, för att ens KOMMA IN I systemet.
Gå till arbetsförmedlingen, "stämpla" som det hette förr. I mitt fall innebar detta att skicka ett kort till Sveriges lärarförbund, var fjortonde dag.
Det är väl något liknande idag, (tror nog kortet måste skrivas på av någon innan det skickas, eller hur vet annars a-kassan, (den som man tillhör), vad den ska betala ut? De dagar man jobbar behöver de ju, i alla fall, inte betala "ut" något. Det ser ju väldigt snyggt ut på ett a-kassekort från en lärarvikarie.- en sån där liten samvetsgrann en, som jag ju var. A-kassan vill spara "som princip", så "att bara gå och stämpla", anses inte riktigt seriöst.?
*(Skrev man in timmarna och arbetsplatsen själv? NÄ, va? Jo man gjorde nog det, det ska ju inte gå att lura dem och inte ville man det heller). Minns faktiskt inte, hur man skrev i de där korten. Kryssade eller hur var det? Men visst är det något fint och rörande med, att man tog de vik man fick, när man blev uppringd på morgonen. Och man var en hur käck flicka, som helst, "på den tiden med" - (DET minns jag, i alla fall. :) *
Tur var ju, att man var så där duktig. Det är ett bra sätt, att i alla fall få NÅGON jobberfarenhet (då, som nu) , utan att man behöver binda upp sig, för evinnerlig tid.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)